tsunamis snälla läs det här!!!

NU VILL JAG BARA ATT NI SKA LÄSA DET HÄR FÖR NÄR JAG LÄSTE DET ÄR VAR JAG TÅRÖGD....
Tsunamin i Thailand
Annandag Jul 2004   Dagen började som alla andra dagar i Thailand - helt underbart. Vi visste att vi hade en frukost utan dess like att vänta och en mysig dag på en ö som vi varit på ett par dagar innan. Vi hade bestämt med våra kompisar att mötas på Hong Island eller Koh Hong som thailändarna säger. Ön är ett naturreservat, vilket innebär att ingen bor på ön förutom skogsvaktarna. Det finns två byggnader på ön. Snorkla får man bara göra när vattnet står högt och när det inte finns någon risk att förstöra korallerna.
 
Klockan 9.30 hämtade en longtailbåt upp oss från vår strand där vårt hotell ligger. Vi anlitade samma båt som vi hade gjort när vi tidigare åkt till Railey beach. Även då skulle vi hälsa på våra vänner, familjen Hägglund. Vi satte oss i båten och åkte iväg. Vi längtade. Detta var just en av dessa paradisöar som finns i området som är vykortsköna. När vi närmade oss ön så ville vår båtkille köra oss till öns lagun eftersom det var tidvatten. Normalt kan man inte åka in i lagunen när det är ebb men nu stod vattnet högt. Det blev ett snabbt besök eftersom vi ville till stranden och njuta. Strax efter klockan 10 körde vi in i viken där alla longtailbåtar ankrade. Stranden består av två delar. I mitten var det en stor klippa, nästan som ett berg.   Familjen Hägglund var redan där men de hade ännu inte valt plats. Vi gick bort till den del av stranden där inga båtar låg. Tidvattnet var högt så det fanns endast en smal strandremsa att vara på. Vi lade ut våra saker upp mot skogsbrynet. Det vi gjorde allra först var att snorkla och mata fiskarna. Vi hade fått en stor kasse med gammalt bröd från hotellet. Fiskarna älskar bröd. De äter direkt från händerna. Det var fiskar i alla regnbågens färger. Efter ett tag gick jag upp från vattnet tillsammans med Fredrika och hennes kompis. Jag skulle också ut och snorkla och såg att jag var tvungen att skynda mig eftersom tidvattnet såg ut att gå tillbaka snabbt. Ovanligt snabbt tyckte jag.   Tidsbegreppen är diffusa men när jag stod där och tittade ut mot havet såg jag på den högra stranden en enorm våg. Uppskattningsvis cirka 10-15 meter hög. Mycket, mycket hög tyckte jag i alla fall. Högst upp på toppen var en båt. Mycket underligt med vågen, det fanns ju inga så stora båtar som kunde göra en sådan våg, tänkte jag. Samtidigt ser jag många människor springa i panik från vågen. Spring, ropade jag till barnen. Fredrika och Anna Hägglund sprang upp mot skogen. Anna snubblade. Jag funderade en tusendels sekund på om jag skulle ta med mig vår väska. Men bestämde att inte göra det. Det kändes helt plötsligt mycket oviktigt. Jag vet inte om Matilda och Erik som var i vattnet hörde mig. Jag hoppas att de gjorde det!   När jag hade nått skogsbrynet tog vågen tag i mig och slet mig in i skogen. Allt gick på en sekund. Säkert mindre. Jag var under vattnet. Hur länge vet jag inte. Jag kände att jag slogs mot träd fram och tillbaka. Det gjorde inte ont men allt kändes overkligt. Jag tänkte inte så mycket men när jag kände att något slog mig i ansiktet och hörde ljudet av något ben som fick en smäll tänkte jag att nu gör jag inget motstånd. Nu var det bara att åka med för mitt liv var ändå slut. Föresten kunde jag inte göra motstånd. Jag kommer ihåg att jag kände någon gren som jag försökte hålla i, men den slets ur mina händer. Jag kommer inte ihåg att jag behövde ha luft. Jag fick heller inga kallsupar. Underligt.   Vågen drog sig tillbaka och jag kommer över vattnet. En underlig stämning rådde. Jag såg ingen. Jag stod i gyttja. Jag kommer inte ihåg några detaljer utan att allt såg ödelagt ut. Var är min familj var det första jag tänkte. Samtidigt var jag livrädd för att en ny våg skulle komma. Jag visste ju inte vad som hade hänt. Jag hade dragits med minst 50-100 meter, vet inte säkert för jag åkte ju med vågen tillbaka också. Vissa säger att det var minst 200-300 meter. Jag kom upp mellan de två husen som fanns på ön.   Jag började ropa och springa runt. Tankarna hinner rusa igenom huvudet. Tänk om, tänk om. Då såg jag Fredrika gråtandes cirka 20 meter från mig. Jag sprang fram till henne. Allt var gyttja och saker låg och flöt. Fredrika sa - vi kommer att dö mamma, vi kommer att dö. Jag sa att jag inte visste. Samtidig var jag oerhört lättad över att jag hittade Fredrika. Nu skulle vi hitta Matilda och Fredrik. När vi springer runt och ropar så stöter vi på skadade människor överallt. När de tittade på mig så såg de förskräckta ut. Jag kände då att något var svullet ovanför ögat. Jag kände med handen försiktigt och kände då en bula stor som en pingisboll med en massa blod. Men jag grät och sa I'm happy we are alive!   Gunilla Hägglund såg oss och ropade att Matilda var i det första huset. Jag grät ännu mera. Jag springer in i huset tillsammans med Fredrika och ser min älskade dotter Matilda stå där alldeles naken. Hon försöker skyla sig. Hon gråter och säger bara, mamma. Helt plötsligt såg hon mycket liten ut. Hennes bikini hade slitits av i vågen. Hon besväras just då endast över att stå naken. Hon och Erik hade varit ute i vattnet. Hon sa att hon hade ont i foten. Hon hade brutit den fick vi reda på senare.   Inne i huset var också hela familjen Hägglund. Skadade men lyckliga över att vi levde. Gunilla sa att hon skulle leta efter Fredrik. Ordentlig som jag är så gick vi in på toaletten för att skölja av oss all skit som vi hade på oss. Det var kaos och skadade människor både låg och stod. Utan kläder och med kläder. Stämningen kändes som panik. Ingen visste vad som hade hänt och ingen visste vad som skulle kunna hända. Jag hade aldrig hört talas om stora vågor i Thailand.   Då ropade någon - det var Fredrik. Han kom in i huset. Han var full med blod och hade fruktansvärt ont på höger sida. Ena örat såg ut att delvis vara avslitet, på ryggen fanns en stor buckla. Rivsår överallt. Snyggare hade jag sett honom. Tyvärr kunde vi inte krama om varandra på grund av våra skador. När han sprang från vågen såg han att han hade flera båtar över sig som vågen tog med sig. Sedan mindes han inget mera. Men vi tror att han fick en båt på sig. Och då vet vi alla hur illa det hade kunnat gå.   Jag kände att förutom skärsår och skrubbsår att det värkte i vänster hand och höger fot. Smärtan kommer inte direkt utan allt eftersom hittade vi nya skador på varandra. Jag lägger mig på ett bord eftersom jag känner att jag håller på att svimma.   Just då ropar någon att en till våg kommer. Alla springer runt i panik. Jag och barnen springer in i det andra huset som ligger lite längre in på ön. Tillsammans med en tjej ställer vi oss på en toalett och säger till varandra - här måste det vara säkert. Då ropar Fredrik till oss att vi måste springa längre in på ön. Gunilla tar Matilda på ryggen och vi springer som om vi inte har några skador. Så långt in på ön och så långt och högt upp från stranden som vi kan. Vi kommer till berget där vi inte kan gå längre, men lite längre bort ser vi att det är säkert en meter högre - dit går vi. Husen på ön var byggda stabilt med cement. Det var bara lindrigare skador på dessa. Tack och lov, om inte så hade även dessa dragits med och skadat människor ytterligare. Men vi beslutade oss för att inte tänka på OM. För OM hade inte skett utan vi levde. Hong Island var en bra ö tyckte vi.   Vi sitter där tidlöst och får reda på av en skogsvaktare med walkietalkie att ytterligare en våg ska komma. Men vi kan inte komma längre bort från vattnet än vi befinner oss. Några sa att om vi gick bort till lagunen, som låg på andra sidan ön, skulle det vara allra säkrast. Men ingen av oss var i det skick så att vi kunde gå dit. Matilda får en flyttväst. Det kanske kan skydda lite tänkte vi. Panikkänslorna försökte jag hålla borta. Jag tänkte att kom det en våg till så skulle vi antagligen krossas mot berget, men då fick det ske. Jag hade inga krafter kvar. Jag försökte undvika negativa tankar. Runt omkring oss låg skadade människor. De skrek av smärta. I skogen ropade folk efter anhöriga. Vid oss låg en mamma som var mycket skadad. Hennes man och två barn var också där. Hon frågade oss hela tiden om vi hade sett hennes tredje barn, en 18 månaders baby. Det visade sig senare att babyn var död.   Jag känner att folk är chockade och apatiska. Även jag. Allt var overkligt. Vi väntade bara på andra vågen som kanske kunde nå oss. Vågen kom inte när de sa att den skulle komma. I alla fall inte till oss. Vi kunde pusta ut för den gången. Vi hörde helikoptrar över oss och barnen frågade oss hela tiden om vi var på en säker plats. Vi intygade att det var det. Fredrika var i chocktillstånd och vägrade att titta på mig. Vi fick inte ta i henne och hon ville inte prata. Allt vi ville var att hålla om henne, men vi fick inte det. Matilda satt apatisk och kräktes ett par gånger.   De oskadda lyckades hitta vatten och andra saker att dricka. Vi ransonerade för vi visste ju inte hur lång tid vi var tvungna att stanna på ön. Alla fick ta en mun vätska var. Efter en stund kommer vår båtkille - oskadd tack och lov. Han blev överlycklig när han såg oss. Han sa att han skulle ta hand om oss. Vi frågade hur det hade gått med hans båt. Kaputt, sa han. Vi sa att vi var ledsna. Hans företag och inkomst källa hade försvunnit. Han brydde sig inte. Det enda viktiga för honom var att vi levde. Så här fantastiska är thailändare.   Till slut kommer skogsvaktaren och säger att nu är det lugnt. Vi kan gå ner till stranden där vi ska bli evakuerade. Vi började gå. Jag ville hela tiden hålla koll på var min familj var. En kille som var helt oskadd bar på Matilda. De kom lite före oss. När vi hade gått en stund i skogen så ropade folk - en ny våg kommer. Alla rusade tillbaka in i skogen. Paniken var återigen över oss. Jag tänkte på Matilda som jag inte såg. Hon fick inte komma i vågen om inte vi gjorde det.   Återigen samlades vi på samma plats. De riktigt skadade låg kvar. De kunde ju inte röra sig. Min man tar upp kameran som fantastiskt nog hade klarat sig. Vi hade köpt en vattentät väska där vi hade lagt den. Fredrik hade hängt upp väskan i ett träd. Och när han var och letade efter oss såg han den hängandes där. Jag tyckte att det var lite makabert att ta kort och blev arg på honom. Nu så här i efterhand så är jag glad över korten. Annars hade jag inte trott på att vi hade varit där.   Tiden går och vi börjar fundera över om vi kommer att behöva vara kvar på ön över natten. Hela tiden hör vi att en ny våg ska komma. Vi försöker intala oss att om det nu kommer en våg till bör den inte vara lika stor som den första. Då får vi reda på att det har varit jordbävning vid Sumatra. Och börjar inse att vi inte är de enda drabbade. Så här i efterhand tror jag att vi var bland de lindrigast drabbade. Av 100 personer på ön så förlorade "bara" en handfull livet. Vissa direkt, andra på grund av skador. Detta var vad vi trodde, men enligt thailändarna i Ao Nang så hade en tredjedel av alla på ön strukit med. Och nu när jag tänker efter inser jag att jag såg flera döda människor. Det förträngde jag länge.   Vissa öar runt oss var så platta att vågen bara hade dragit över hela ön. Vi hade planerat att åka till Chicken Island, men det gjorde vi inte för att familjen Hägglund hade varit där och inte tyckt att den var så bra. På Chicken Island dog ungefär hälften av alla.   När vi satt där reflekterade jag över att jag inte såg några djur. Vi satt ju trots allt i djungeln. Inte ens en lite mygga såg jag. Bara lite flugor som sög blod ur såren. I efterhand har jag hört att folk som klarat sig från vågen på Phi Phi Island har dött av ormbett.   Nu är klockan fyra. Inte för att vi själva kunde se tiden, vågen hade slitit av oss våra klockor från armen. Ett par gånger innan hade vår båtkille kommit och sagt att vi hade en speedboat som kunde evakuera oss, men rädslan för en ny våg var så stor att vi inte vågade. Nu kommer skogsvaktaren igen och säger att vi kan åka. Jag vägrar, min tanke var att jag kunde sitta där hur länge som helst om så hela livet bara vi inte fick ytterligare en våg på oss. Fredrik tyckte i alla fall att nu var det dags. Vi måste kunna lita på dem. De mest skadade gick först. De som var så skadade att de inte kunde gå blev burna i kanoter. Det hade varit många ute med kanot på havet. De oskadda hade samlat på sig några kanoter för just de svårast skadade.   Med rädsla i stegen gick vi ner mot stranden. Förödelsen var total. Det går inte att beskriva. Jag tittade inte så mycket utan försökte komma ner till stranden så fort som möjligt för att få åka iväg. Den underbara stranden fanns inte längre. Longtailbåtar låg som ved i skogen. Motorerna var uppkastade långt in i skogen. Vattnet var fullt med bråte. Trasiga speedbåtar låg upp och ner i vattnet. Jag ville inte titta eftersom jag inte ville se några döda människor. Så stor på jorden kan jag inte påstå att jag kände mig.   Det låg speedbåtar lite längre ut på sjön som var där för att plocka upp oss. Men först så letade vår båtkille upp en övergiven kanot, som han skulle ta oss ut på till de större båtarna. När Fredrik skulle på kanoten sist, med stor möda höll kanoten på att kantra. Jag skriker i förtvivlan och kände mig mycket känslig. Även familjen Hägglund kom med på samma speedbåt. Det kändes tryggt.   Kvar på stranden står vår båtkille, nu hade han räddat oss, vilket var det enda han tänkte på. Jag kommer ihåg att jag ville att allt skulle gå snabbt. Jag tänkte fort fort, fort. Väl på båten tänkte jag att båten skulle köra så fort den kunde. När båten skulle ta fart så vinkade en röd flagga från en annan båt som ville ha vår uppmärksamhet. Vår båt saktade in och kaptenerna pratade med varandra. Det kommer en till våg var det enda jag tänkte på. Det kan tyckas lite tjatigt men så kändes det hela tiden. Sedan satte båten fart igen. Fort, fort över vattnet, cirka 15 minuter, till fastlandet.   När vi kom fram till fastlandet fanns ambulanser och andra bilar som körde oss till sjukhuset. Vi mötte hotellpersonal på stranden som prickade av oss. Och skrev "no missing".   Väl vid sjukhuset var det uppståndelse naturligtvis. Folk som var nyfikna, folk som väntade på anhöriga. Jag vill inte berätta om allt som vi såg på sjukhuset. Jag försökte undvika att titta och jag sa till barnen att inte titta. Det räcker med ljuden som vi hörde, vi behöver inte även ha dessa bilder framför våra ögon i framtiden.   Sjukhuset gjorde sitt bästa. Men det var ingen prioritering utan alla togs allt eftersom. När vi hade röntgats togs vi till en sjuksal. Där låg alla olika skador. Man opererade utan bedövning. Om man kunde blunda med öronen hade vi gjort det. Vid midnatt fick jag och barnen åka hem efter att ha blivit omplåstrade och Matilda gipsad. Fredrik var tvungen att ligga kvar ytterligare på grund av revbenen. De misstänkte även inre skador. Men tack och lov var det inga.   Det hade varit en dag där vi kom undan med livet i behåll. Ingen hunger hade jag känt, inget toalettbesök hade jag behövt göra. Kroppen hade ställts in på överlevnad utan smärtor. Och det hade vi klarat.   Fast visst tyckte jag att jag hörde vågor både på sjukhuset och på hotellet efteråt.   Summa summarum: Man tänker inte så mycket när detta händer. Ett par känslor bara. Överlevnadsinstinkten sätts ändå in. Inga smärtor känns. Bara tomhet. Vi förstår fortfarande inte hur det kommer sig att vi överlevde. Det är ett mirakel. Hade vi dött så kan jag nog säga att vi hade gjort det utan smärtor.   Hong Island är en mycket bra ö. Vi överlevde tack vare turen naturligtvis, men också för att ön runt omkring hade djupt vatten. Vågen blev då inte lika kraftfull som i Khao Lak där det var långgrunt. Stranden låg också lite skyddad tack vara bergen. Vi tror att vågen inte kom riktigt rakt framifrån. Ön hade ingen bebyggelse som hade kunnat skada oss värre än båtarna och skogen. Men vi är naturligtvis ödmjuka inför naturens krafter.   Nu tänker vi inte på oss själva utan bara på dem som är ännu mer drabbade. Vi tänker på Thailand som är ett fantastiskt vackert land med underbara människor. Oerhört hjälpsamma, generösa och tänker bara på att andra ska må bra. Kunde vi i Sverige bara tänka så till hälften så... Vi vill gärna tillbaka till Thailand för att på så sätt hjälpa dem. Men när vet vi inte just nu. En jordbävning har inte drabbat Thailand på 456 år såg jag på BBC eller CNN.   Vi har också insett att vi har en stor vänkrets som bryr sig och gärna hjälper till.   Anna-Karin Larson
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0